I början av 1970-talet hade de västeuropeiska länderna stelnat i en rigid form. Kapitalmarknaderna var genomreglerade, och en stor del av tillgången på pengar styrdes av statliga beslut. I Sverige satte finansdepartementet och riksbanken upp mål för hur mycket utlåningen fick växa, och styrde sedan de tillgängliga krediterna till utvalda sektorer.

Regleringarna fick också en genomgripande effekt på den svenska företagsamheten, inte minst när nyemissionsverksamheten drogs in i regleringsväsendet. Lönsamma företag, som skulle ha kunnat vara expansiva, fick sina vinster inlåsta i investeringsfonder som blev en del av regionalpolitiken. (texten fortsätter under bilderna)

Javascript needs to be activated for you to be able to view the photos.

Variationsrikedomen i näringslivet begränsades än mer eftersom hela infrastrukturen var stängd för nyföretagsamhet. Telefonnätet blev ett statligt monopol år 1918, och all utbyggnad skedde sedan i en hårt reglerad verksform. Järnvägen, radion och TVn var lika självklara statsmonopol.

Äganderätten hade blivit en starkt begränsad rättighet. Banker hade rätt att låna ut pengar – men bara till de sektorer som riksbanken prioriterade. Företag hade rätt att investera sina egna vinster – om regeringen gav sitt tillstånd. Telekomentreprenörer kunde försöka att sälja telefonutrustning genom varuhuskedjorna – om man ville riskera att få hela lagret beslagtaget av televerket. Med så hårt styrda kapitalmarknader och informations- och kommunikationssystemen blev det helt enkelt mycket svårt att bygga nya och konkurrerande företag.

Nackdelarna med bristen på entreprenörskap var tydliga, och stelheterna blev den viktigaste orsaken till att Statsföretag AB bildades 1969. Snart visade det sig att åren i början av 1970-talet blev värre än någon kunnat föreställa sig. Statsföretags nysatsningar på innovationsföretag visade sig katastrofala, och bankernas liknande försök föll inte heller bra ut. Dessutom ökade konkurrensen i sektorer som länge hade ansetts som svenska paradbranscher. Inom några år kollapsade stål-, varvs- och textilbranscherna. Vid det laget rådde det en Ragnaröksliknade stämning i landet.

Den destruktiva sidan av den skapande förstörelsen var stark under den andra halvan av 1970-talet, och problemet var att det skapande elementet nästan inte existerade längre. Den stora debatten stod runt löntagarfonderna, där tanken var att företagen skulle få nytt kapital genom att en del av löneutrymmet avsattes till nyemitterade aktier. Dessa aktier skulle kontrolleras av fackföreningarna.

Under 1970-talets andra hälft fick Sverige sin första borgerliga regering på mer än fyra decennier. Den nya regeringen blev historisk genom att snabbt skapa rekordmånga statliga jätteföretag. Svenska Varv AB och Svenskt Stål AB dominerade två hela branscher, och i textilbranschen samlades konkursföretagen upp i Eiserkoncernen. I ölbranschen samlades olika problemföretag upp i Brygginvest AB, och när elektronikjätten Luxor fick problem var det självklart att staten trädde in som ägaren av The last resort.

Subventionspolitiken var det sista halmstrået man grep efter. Varven fick minst 20 statliga miljarder, men det var ändå bara toppen på ett isberg. Bristen på nyföretagsamhet tvingade gång efter annan fram satsningar som i efterhand har drag av rent vansinne.